I himmelen, i himmelen där är famnen öppen och DU är

Och så ställs det på sin spets.
De ord som skrivs här är ofta sprunga ur tankar jag fått,
då jag upplevt eller känt något som berört mej mer än vanligbart.
Och allt i mellanåt får jag skäl att fundera på om det en gång skrivet
verkligen var något jag menade.
Så blev det denna gång.

Mitt senaste inlägg var precis ett sådant tillfälle.
En stund i mitt liv, berördes mitt hjärta och övriga själsliga inre,
när någon, som jag inte känner, ropade tyst, i det stora heliga rummet, på Hjälp.
Och om denna någon velat, eller kanske mer, verkligen förmått,
att höra alla Hej och Hallå, som var ärligt menade,
så kanske, kanske hjälpen nått fram i tid, och sett att det fanns så många som ville hjälpa.

"I tid" kan låta så taffligt, när man i sammanhanget vet att denna tid vi pratar om,
har varat i många år, och vill man vara verklighetsfrämmande kan man då
tycka att tid gavs, men chansen från den berörda togs ej.
Men så tror inte jag riktigt att det fungerar.

Har de mörkersotade glasögonen en gång åkt på, på någon, de där som gör att det är så svårt
att se de glimmande ögonblicken, de fina människor som finns runt om, som peppar,
tröstar, lyssnar och låter dej vara som den du är, eller den du just då vill vara,
har de mörkersotade suttit på lite för länge, så är de så svåra att få av sej.
De kan i korta ögonblick kanske kasa ner en aning,mot nästippen, så att ljuset syns en aning, men reflexmässigt petar fingrarna tillbaka dom till näsroten igen, och mörkret blir det vanliga igen.

Och när man är någon annan som står bredvid, eller mittemot, denna någon, vill man inget annat än att plocka bort de mörkersotade som täcker ögonkällan,
men är man för ivrig, hårdhänt eller oaktsam, kan det hända att man gör denna mörkersotandebärande varelse illa, och det är ju inte det man vill, utan precis tvärtom. Så därför avvaktar man kanske, väntar in rätt tillfälle att kanske få plocka bort de mörkersotade, eller ännu hellre med peppande, övertygande positivism, få den bärande att själv vilja välja att ta av dom, för att äntligen vilja se, höra och ta emot.

När ens egen feghet, eller kanske bränsletank inte riktigt är så påfylld att den  klarar mer än det som redan finns runt om i vardagen, så påstår jag fortfarande att Hej och Hallå är små ord. Men viktiga ord. Man får inte ge upp dom, även om vissa söker sina Hej och Hallå någonstans långt borta från detta nu.
De visar att man ser och man bryr sej.

Våra ljus brinner för att du Någon ska hitta fram till den trygga kärleksfulla famn du så länge sökt och famlat efter.
Och jag hoppas och tror att du, om inte redan, snart är där, och äntligen, äntligen kan höra Hej och Hallå!
Äntligen få känna värmen i din kropp, tillhörigheten, gemenskapen och att du får all den bekräftelse du så länge kämpat efter att få, för den du är och den du vill vara

Hej och Hallå

Vem måste man bry sej om?
Absolut sej själv och sina närmaste, dvs, de som man kallar sin familj,
brukar vara ett svar från övervägande andelen svaranden.

Hur är det med de människor man "springer på" ute i sin vardag,
vare sej det är i arbetet, skola eller fritid?
Hur mycket ska man bry sej? Hur mycket ska man blunda för?
Hur klarar man att blunda och hålla för öronen?
Och vad räknas som hjälp?
Räcker det att "bara" vara där, att lyssna och våga fråga? Eller bara att våga tilltala den
som man ser skulle kunna må bättre?

Misstänker att det inte finns ett generellt svar på den frågan.
Jag vet själv att jag inte alltid vill ha samma bemötande, om jag mår sämre.
Det är så mycket som beror på...beror på vad som gör att jag mår sämre,
hur länge jag mått sämre, på vilket sätt jag är "på väg ner i källaren".
Vissa gånger blir jag arg, ledsen eller besviken på människor som inte ser eller bryr sej
att jag mår dåligt.
Vissa gånger blir jag arg, ledsen eller besviken på människor för att de ser och bryr sej,
måste de vara så j-vla nyfikna....typ.

Trots denna icke-vetenskapliga självstudie på endast en levande varelse, nämligen jag själv,
så kommer jag till slutsatsen att det är nog iallafall bäst att försöka SE och LYSSNA, VÅGA TILLTALA och ibland FRÅGA, så får man agera utifrån responsen man får från den människa
som det berör.

I det stora hela är jag för att över huvud taget, SE och TILLTALA, om så bara det är ett Hej eller Hallå.
Det brukar glatt överraska mej. Både att få ett Hej eller Hallå, och att ge ett Hej eller Hallå

Plötsligt händer det...och ibland händer inget

Ibland måste det få gå en tid.
För att man ska förstå vart åt det lutar.
Ibland går det en tid, och man tror att man vet åt vilket håll det lutar.
Och så stämmer det inte alls.
MEN, det som absolut stämmer är att
ALLT har sin tid.

Keep on talking...and walking

Jag har blivit beroende.
Och som den beroendeperson jag är
kan jag inte se att det kan skada mig att fortsätta.
Att fortsätta med den vänskap som ständigt växer och  som i flera fall gett det nödvändiga bränsle som behövts, när jag varit på gränsen till soppatorsk , det kan ju omöjligt vara skadligt.
Att dessutom kunna kombinera dessa vänskapsmöten med frisk luft, motion och njutbar natur kan väl inte vara skadligt?
I vilket fall så fortsätter jag gärna att vara en gäst i din vardag så länge du öppnar dörren.
Och min dörr den står på glänt för dig, whenever.

Vindsbesök

Jag har nyss varit på vinden.
Öppnade en undanställd låda som ett tag hamnat där
under vilda tysta protester.
Som förväntat och som vanligt innehöll den skatter
Det gjorde mig varm inombords.

Långsamt blir man bättre. ..

Långsamt långsamt rullar poletten nedåt
i den apparatur som kallas jag.
Så mycket erfarenhet kan tyckas inom vissa områden,
och så lite jag vet, just därvid.
När okunskapen var större, var det lättare
att tycka och bestämma sig, just på grund av att
jag inte visste bättre.
Ju mer bakgrund, kunskap och erfarenhet jag får
i ett område, dessto svårare har jag att ta beslutet.
Jag vacklar, då det finns så mycket mer. Det får liksom ett djup, som man rotar i och finner nytt hela tiden. Perspektiv vidgas.
Kanske därför det är så svårt att göra de två stora för mig?
Att ÄLSKA och att HATA
Eller kanske därför fortsätter jag med det som människor runt mig kallar, min naivitet. ..
När jag inte riktigt kan bestämma mig, väljer jag att tro på det goda, tro att alla vill väl och gott.
För det känns liksom bättre i mig att tro så, det slukar inte lika mycket energi från mig.
Jag är inte ens säker på att det går att känna av att det är så jag väljer att se på det.
För  jag är ingen sprudlande, genomglad, högskrattande eller konstantleende person.  Och jag missionerar inte mitt budskap högljutt. Även om jag skulle vilja.
Jag är ett ofrivilligt pokerface, i det avseendet.
Hur mycket det än bubblar inom om mig, sprudlande glatt eller ilsket kokande, så är det inte ens en fjärdedel som syns, av det jag känner.
Kanske har det med min inbyggda blyghet att göra, min uppfostran, mina erfarenheter mitt arv eller miljön jag befinner mig i som format mig till detta. Högst troligt allt detta sammantaget.
I allt det lilla stora jag delar, upptäcker, utforskar, lever i denna lilla stora värld så ser jag jag dagligen det fina. Även i det fula, hårda och jobbiga. Jag väljer att tro och leva efter att allt kan man lära av, och det är det fina, om inget annat.
Nu ska jag fortsätta mitt livsverk, och försöka vara slösaktig med det viktiga och stora, det som jag har så mycket att träna på.
Det som Tomas Sjödin skriver i sin bok Eftervärme :
"Ett livsverk är summan av all den kärlek vi slösade på varandra "

Individanpassad skola

Hur gör man?
När någon i ens närhet mår sämre än vad den borde.
Som borde få proffshjälp, och säkert skulle få det.
Om man bara sökte hjälpen.
Men är man vuxen, får ingen annan söka hjälp åt en. Eller?

Hur kommer det sej att vissa
får gå genom så mycket tuffa upplevelser,
medans andra kan glida genom vardagen
med bara några törnar här och där?

Hur kommer det sej att vissa råkar ut för det sämsta tänkbara,
mest hela tiden?
Trots att ambitionen är att få det så rätt.
Hur kommer det sej att vissa råkar hamna utanför,
mest hela tiden?
Trots att högsta önskan är att få vara så med.
Hur kommer det sej att vissa ständigt blir undantaget
som bekräftar regeln?
Trots att reglerna följs till punkt och pricka.

Är Livets skola individanpassad?
Är det så att de som tål det, är de som får känna på det?

Jag är för individanpassat,
men jag är också för rättvisa.
Och jag hittar inte rättvisan i att någon, eller vissa,
ska få kämpa sej genom vardagslivet,
och andra knappt får känna av det alls.

Men jag har nog en skev bild,
rättvisan finns nog där.
Kanske är det så,
att det tuffa, det man får kämpa sej genom,
hålls innanför hemmadörren.
Det är kanske inget man skyltar med. Att Livets skola är tufft individanpassad.