Långsamt blir man bättre. ..

Långsamt långsamt rullar poletten nedåt
i den apparatur som kallas jag.
Så mycket erfarenhet kan tyckas inom vissa områden,
och så lite jag vet, just därvid.
När okunskapen var större, var det lättare
att tycka och bestämma sig, just på grund av att
jag inte visste bättre.
Ju mer bakgrund, kunskap och erfarenhet jag får
i ett område, dessto svårare har jag att ta beslutet.
Jag vacklar, då det finns så mycket mer. Det får liksom ett djup, som man rotar i och finner nytt hela tiden. Perspektiv vidgas.
Kanske därför det är så svårt att göra de två stora för mig?
Att ÄLSKA och att HATA
Eller kanske därför fortsätter jag med det som människor runt mig kallar, min naivitet. ..
När jag inte riktigt kan bestämma mig, väljer jag att tro på det goda, tro att alla vill väl och gott.
För det känns liksom bättre i mig att tro så, det slukar inte lika mycket energi från mig.
Jag är inte ens säker på att det går att känna av att det är så jag väljer att se på det.
För  jag är ingen sprudlande, genomglad, högskrattande eller konstantleende person.  Och jag missionerar inte mitt budskap högljutt. Även om jag skulle vilja.
Jag är ett ofrivilligt pokerface, i det avseendet.
Hur mycket det än bubblar inom om mig, sprudlande glatt eller ilsket kokande, så är det inte ens en fjärdedel som syns, av det jag känner.
Kanske har det med min inbyggda blyghet att göra, min uppfostran, mina erfarenheter mitt arv eller miljön jag befinner mig i som format mig till detta. Högst troligt allt detta sammantaget.
I allt det lilla stora jag delar, upptäcker, utforskar, lever i denna lilla stora värld så ser jag jag dagligen det fina. Även i det fula, hårda och jobbiga. Jag väljer att tro och leva efter att allt kan man lära av, och det är det fina, om inget annat.
Nu ska jag fortsätta mitt livsverk, och försöka vara slösaktig med det viktiga och stora, det som jag har så mycket att träna på.
Det som Tomas Sjödin skriver i sin bok Eftervärme :
"Ett livsverk är summan av all den kärlek vi slösade på varandra "