I himmelen, i himmelen där är famnen öppen och DU är

Och så ställs det på sin spets.
De ord som skrivs här är ofta sprunga ur tankar jag fått,
då jag upplevt eller känt något som berört mej mer än vanligbart.
Och allt i mellanåt får jag skäl att fundera på om det en gång skrivet
verkligen var något jag menade.
Så blev det denna gång.

Mitt senaste inlägg var precis ett sådant tillfälle.
En stund i mitt liv, berördes mitt hjärta och övriga själsliga inre,
när någon, som jag inte känner, ropade tyst, i det stora heliga rummet, på Hjälp.
Och om denna någon velat, eller kanske mer, verkligen förmått,
att höra alla Hej och Hallå, som var ärligt menade,
så kanske, kanske hjälpen nått fram i tid, och sett att det fanns så många som ville hjälpa.

"I tid" kan låta så taffligt, när man i sammanhanget vet att denna tid vi pratar om,
har varat i många år, och vill man vara verklighetsfrämmande kan man då
tycka att tid gavs, men chansen från den berörda togs ej.
Men så tror inte jag riktigt att det fungerar.

Har de mörkersotade glasögonen en gång åkt på, på någon, de där som gör att det är så svårt
att se de glimmande ögonblicken, de fina människor som finns runt om, som peppar,
tröstar, lyssnar och låter dej vara som den du är, eller den du just då vill vara,
har de mörkersotade suttit på lite för länge, så är de så svåra att få av sej.
De kan i korta ögonblick kanske kasa ner en aning,mot nästippen, så att ljuset syns en aning, men reflexmässigt petar fingrarna tillbaka dom till näsroten igen, och mörkret blir det vanliga igen.

Och när man är någon annan som står bredvid, eller mittemot, denna någon, vill man inget annat än att plocka bort de mörkersotade som täcker ögonkällan,
men är man för ivrig, hårdhänt eller oaktsam, kan det hända att man gör denna mörkersotandebärande varelse illa, och det är ju inte det man vill, utan precis tvärtom. Så därför avvaktar man kanske, väntar in rätt tillfälle att kanske få plocka bort de mörkersotade, eller ännu hellre med peppande, övertygande positivism, få den bärande att själv vilja välja att ta av dom, för att äntligen vilja se, höra och ta emot.

När ens egen feghet, eller kanske bränsletank inte riktigt är så påfylld att den  klarar mer än det som redan finns runt om i vardagen, så påstår jag fortfarande att Hej och Hallå är små ord. Men viktiga ord. Man får inte ge upp dom, även om vissa söker sina Hej och Hallå någonstans långt borta från detta nu.
De visar att man ser och man bryr sej.

Våra ljus brinner för att du Någon ska hitta fram till den trygga kärleksfulla famn du så länge sökt och famlat efter.
Och jag hoppas och tror att du, om inte redan, snart är där, och äntligen, äntligen kan höra Hej och Hallå!
Äntligen få känna värmen i din kropp, tillhörigheten, gemenskapen och att du får all den bekräftelse du så länge kämpat efter att få, för den du är och den du vill vara