Två små kineser...

I en månads tid har jag
nu fått öva igen.
Öva att känna in och känna av
vad önskningarna är.
Och, vad tacksam jag är,
att jag under flera års tid har haft förmånen
att få öva de sinnen och kroppsdelar vi människor bär på,
men som vi inte så ofta använder.

Munnen är vi ju väldigt intensiva med,
på många sätt.
Talet och smaken.
Det är ju något väldigt basalt,
som används mest hela tiden i vår vardag.

Men att använda öron, ögon, näsan, magen, hjärtat
kommer man mycket långt med,
och många fler.
Det är flera människor i vår värld,
som inte fått förmågan att kunna använda munnen,
så som vi flesta gör.
Utan har fått övriga delar och sinnen till sin hjälp.
Men åh vad många nonchalanta munanvändare,
som tar för givet att om man inte kan använda sin mun
på det mest vanliga sättet,
så har man heller inget förstånd.

Så fel, så fel.

Och så bra att ni ickevanligamunanvändarna ger sej tillkänna
för mej, och hjälper mej att minnas att jag har fler
hjälpmedel på min kropp att göra mej förstådd med.

För vilken hjälp det har varit till,
nu när språkförbristningarna varit i fokus denna månad.

Och så bra att ni ickevanligamunanvändarna lärt mej,
att det är okej att ta tid på sej.
Det viktiga är ju ändå att göra sej förstådd.
Så att det blir som man önskar, när man får önska.
Och vad roligt man kan ha.
Under tiden man försöker göra sej förstådd.

Trött är jag.
Men roligt har jag haft.
Men nu är snart denna övningsmånad över...
för denna gång.